Jag är ingen svårmodig jävel även om det kan verka så. Men jag har fått undranden från folk
som har reagerat på mina dystra statusuppdateringar på t.ex. Facebook och numera också Twitter.
Jag är komiker. Jag vet att en komiker aldrig får vara ledsen. Att det blir så att jag ibland beter
mig som den gråtande clownen, som sitter och gråter för mig själv efter föreställningen. Det låter
som en klyscha, men det är faktiskt sant.

Den 16 mars 2012 dog Erik Ljungberg på sitt jobb.
Den 12e mars hade jag galapremiär på Kvarteret Skatan. Hade precis fått ett telefonsamtal
från Kicki Hultin på Västnytt. Hon ville göra ett reportage om fusket inom assistans, jag tror
det skulle handla om att det inte var så utbrett som folk tror. Hon var förbannad och ville
uppmärksamma detta. Hon frågade då mig om jag visste nån bra som hade koll på assistans-
handläggning etc. Jag sa att jag själv inte hade koll, men att jag visste en annan kille som är
skitbra på sådant där. Han heter Erik Ljungberg! Så jag satte dessa två bra människor i kontakt
med varandra. Och jag ringde Erik och sa: ”Erik, jag har ett TV-gig åt dig om du vill ha. För jag
vill inte ta det. Dessutom tycker jag att det är viktigt att flera bra människor med funktionshinder
får ljus på sig i viktiga frågor.” Han tackade ja, och den 16 mars, samma dag som han dog, fick jag det här på Twitter 07:27:

”@OdebergJesper Hallå Oodle-schnoodle! Glömde berätta att jag träffar Kicki Hultin idag. Vi får se hur det går…!”

Och 11:49 fick jag ett till:

”Nu är det klart @OdelbergJesper! Hes, snuvig och basröst. Verkar ju funka tablåmässigt. Västnytt vill ju gärna vara lite mer som TV4.”

Det är inte konstigt att man blir bitter och ledsen. I hela mitt liv har jag haft vänner som har dött av den sjukdom Erik hade.
Erik var en kämpe. Han kämpade för rätten att få åka spårvagn. Det kan tyckas som en självklarhet, men är inte det. Jag minns
när vi var ute och klistrade upp klistermärken med överkryssade rullstolssymboler på med texten ”Här kommer inte alla in”
på spårvagnarna. Det slutade med att vi fyra rullstolsburna, med assistenter, skuggades av Spårvägens trafikbilar. Över
hela jävla stan! Jag kommer alltid att beundra vad Erik Ljungberg har gjort för människor med funktionshinder. Och jag
tänker fortsätta hans kamp. Men det viktiga är då att det inte bara är vi som sitter i rullstolar som tar den kampen. Inte heller bara
anhöriga till folk som sitter i rullstolar eller har andra funktionshinder. För detta är en kamp som alla ska ta. För funktionshinder
kan drabba vem som helst, var som helst och när som helst. Det skiljer bara en sekund och en millimeter mellan oss funktionshindrade
och alla andra.  Muskeldystrofi är en djävulsk sjukdom som jag är jävligt trött på! Och som borde forskas på mer. Jag har känt 20
till 30 personer med den sjukdomen som inte lever idag. Och det är ett lika hårt slag varje gång. En sak blir jag dock glad av. Att min
syster Pia Emanuelsson och Erik Ljungberg hann träffas och jobba ihop. Och hade andra planer tillsammans för ett mer jämställt och jämlikt
Göteborg och Sverige. Jag är trött på att tillhöra en förtryckt grupp i Sverige. Jag är trött på att få vara med på nåder. Jag är trött på att
få gå in bakvägar till restauranger, festlokaler och dylikt.
Jag tänker fortsätta ta den kampen tillsammans med Vänsterpartiet tills vi uppnår total jämställdhet och jämlikhet.
För ingen är fri förrän alla är fria!

Må väl! Lev väl!
Jesper Odelberg