Till Björn Afzelius!

Den 16 februari för femton år sedan dog Björn Afzelius och det sörjer jag.
Nej,  jag kände inte honom. Aldrig träffat honom, det är kanske just därför.
Just därför sörjer jag kanske, för jag borde ha träffat honom. Vi borde ha träffats helt enkelt!
För vi umgicks i samma kretsar. Nästan alla mina kollegor har någon sorts anknytning till honom.
Därför vet jag att han var bra.

Därför vet jag också en del om Björn. Jag vet att han bodde i Göteborg.
Jag vet att han hade hus i Italien. Jag vet att han skänkte sitt gage ibland.
Inte till välgörenhet, utan av solidaritet! Jag vet att han tyckte om mig!
Eller rättare sagt, vad jag gör. För det har hans dotter Isabelle sagt till mig en gång på Vågen.
Vi träffades där en gång Isabelle och jag, när Mikael Wiehe var där och spelade.
Och det lever jag gott på, det känns skönt att veta.

Men jag såg aldrig Björn live. Och Björn såg aldrig mig live. Det är synd.
Jag tror att vi hade tyckt om varandra, trivts ihop.
För han stod för det jag själv står för! Ingen är fri förrän alla är fria!
Och hade han levt idag och varit frisk så kunde man nog ge sig fan på, att han hade gått vid min sida.
I Marschen För Tillgänglighet! Och ropat: OTILLGÄNGLIGHET ÄR DISKRIMINERING!!!

 

 

Må väl! Lev väl!
Jesper Odelberg