2012 kunde inte börjat bättre! Kongressen var strålande! Det var kul att träffa så många partikamrater på en gång!
Kongressen lade fast bra vänster politik! Vi fick en ny partiordförande i Jonas Sjöstedt! Som för övrigt, måste jag tillägga,
var strålande i partiledardebatten igår! Det är en fröjd att vara socialist och feminist just nu! Pröva får ni se!
Bättre presidium än det vi hade går nog inte att uppbringa. På Lars Ohlys inledningstal grät jag. Det gjorde jag också
när Alice Åström var med på länk! Jag har också fått en ny idol, nämligen Ulla Hoffman! Ity hon slängde ut SVT:s
politiske reporter Mats Knutsson ur kongresshallen i sändning för att han pratade för högt.
Lars Ohly gjorde en lysande standupdebut på kongressfesten. Långt mycket bättre än min debut 1992!
Så svensk standups framtid är nu räddad här med! Jag gick också upp, men inte för att ställa skåp.
Utan jag blev sugen när jag såg Lasse. Och det var skönt för att visa det parti som jag tycker så mycket om
och som jag är så stolt över att tillhöra! Vad jag faktiskt kan och är duktig på!
Och nej! Jag blev INTE besviken att jag inte blev invald i PS!
Man kan nämligen prata politik på olika sätt! Och det tänker jag fortsätta med!

Det kan anses underligt att jag som sista blogginlägg för året, väljer att tillägna det Sveriges kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth.
Den 12 december 2011 uppträdde Thomas Darelid och jag, på Stockholms Stads Teaters stora scen. Full salong! Häftig känsla!
Publiken bestod av Stockholms Stads Kulturförvaltning och Botkyrkas Kulturförvaltning. Således ett viktigt gig för oss att göra
Sveriges kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth ansvarig minister, var naturligtvis inbjuden, men inte närvarande.
Nu Lena Adelsohn Liljeroth, så hoppas jag att du läser detta inlägg istället.

Jag vill börja med att säga: Att det var synd att Kulturministern inte var där och satt i salongen
och fick känna på lite mänsklig värme för en gångs skull!
För det hade varit bra! Och det hade varit skönt!
För en scenarbetande kulturarbetare att veta att det i alla fall hade suttit en i publiken som på riktigt värnar kulturen!
Kulturministern kanske inte vet vem jag är?
Det är inget jag tar för givet. Men jag kan ju tala om det för dig.
Jag heter Jesper Odelberg och är komiker! Bland annat!
Kulturministern bör också känna till, att jag till vardags är socialist!

I snart 20 år har jag verkat inom detta yrke.
Så jag kan med fog och utan att jag känner att jag överdriver.
Kalla mig för kulturarbetare! Ibland underhållande! Men inte alltid!
All den kunskap och den erfarenhet jag behöver för att klara av mitt jobb.
Har jag fått på TEATERN! Skådespelare! Regissörer! Dramaturger!
Dramatiker! Teatermusiker! Ljussättare! Ljudtekniker! Scentekniker! Och figuranter! Har gett mig denna kunskap.
Och för det är jag dem evigt tacksam!

10 februari 1994 fick jag ett jobb, på Backa Teater i Göteborg.
Den dåvarande konstnärliga ledaren på teatern. Eva Bergman.
Fick frågan av mina dåvarande handläggare på AMI:
”Om vi ska vara riktigt ärliga? Är Jesper Odelberg egentligen inte i vägen på den här teatern?”
Och Eva Bergman svarade:
”Nej! Jesper Odelberg är en tillgång för denna teater!
BACKA TEATER är möjligheternas hus. Det är bara att bjuda upp!”
Och tänk Kulturministern, det gjorde jag!
Och jag tänker inte sluta dansa heller!
En sak till vill jag att Sveriges kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth ska veta!
Det var alltså kulturen som blev min räddning! Inte underhållningen!

Medborgare! Det finns två områden i mitt liv och tillvaro där jag känner mig fullt ut jämställd med min omgivning.
Nämligen i kulturen och i politiken.
Jag brukar inte prata om min relation till andra offentliga personer.
Men idag tänker jag göra ett undantag.

Jag tänker nämligen till en början av detta blogginlägg nämna två personer som betyder mycket för mig,
det kommer säkert att nämnas fler personer längre ner i denna text som är viktiga för mig också.
Men jag tänker först och främst på två personer.

Den ena personen heter Malin Berghagen. Den andra heter Kalle Larsson.
Två helt olika människor, men det gör ingenting, för jag gillar olika.
Det står till och med på slaget på en av mina kavajer.

Nå! Vad har då dessa två personer då gemensamt? Kan man undra.
Jo. JÄMSTÄLLDHET! JÄMLIKHET! SOLIDARITET! Så slitna ord, men ändå så vackra!
Plus att de har en länk emellan sig som de antagligen inte vet om. Nämligen Jesper Odelberg.
Alltså. En länk mellan kulturen och politiken!

Jag vet att vissa som läser detta inlägg kanske kommer att tycka att jag är en skrytmåns
och en name dropper. Men det viktiga är inte att det är just Malin Berghagen och Kalle Larsson!
Det viktiga är att det finns såna människor!

Det finns en person till som jag vill nämna i detta inlägg. Hon heter Veronica Ekström!
Hon är min partikamrat och numera vän. Trots att vi aldrig har träffats live, utan bara genom Facebook.
Veronica är dessutom ingen offentlig person, vad jag vet, så henne börjar jag med.

”Man blir glad av Veronica Ekström!” var det nån som sa till mig.
Och jag är böjd att hålla med personen i fråga i det här fallet också.
Vi har säkert olika skäl, mitt skäl till att hon har gjort mig glad för alltid är
att hon en gång skrev på sin Facebook:

”Är du klar över att barn med ett funktionshinder
inte har en sjukdom? Att barn med funktionshinder inte letar efter en
kur, utan att du och jag accepterar dom som dom är?”
Betänk det! Medborgare! Betänk det!

Jag vet inte vad Veronica Ekström har för anknytning till folk med funktionshinder.
Ingen aning faktiskt, men om hon nu inte skulle ha det. Då ni!
Då är hon en tänkande, inkännande och empatisk människa, som släpper in.
Jag kan säga att, mig har hon redan släppt in för gått, hoppas jag!
Har hon anknytning? Ja då är det bara att gratulera handikapprörelsen!

Kalle Larsson är också en vän och partikamrat, fast honom har jag träffat.
Vi är också sammanlänkade på nåt vis.
Min syster Pia Emanuelsson och Kalle var aktiva i högskolevänstern ihop.
Det fick jag veta för bara nåt år sen eller så, men blev inte särdeles förvånad.

Jag har också jobbat ihop med Kalle, det hoppas jag få göra igen.
Men då utan några som helst fontäner i närheten av mig!
2009 i EU-valets valrörelse, jag skulle tala politik på mitt allra första torgmöte
för Vänsterpartiet på Partille torg. Tillsammans med, i mina kretsar, den legendariske Kalle Larsson!

Jag var laddad! Min rullstol var jävligt laddad! För den gick fort, väldigt fort!
Mitt på Partille torg, har någon elak monterat en jävla vattenspegel, en fontän.
Med kanter som är högre än vad man tror. Där kom jag körandes. Och jag hade bråttom!
För det var min tur att tala, jag såg inte den jävla vattenspegeln! Det tog tvärstopp!

I en båge for jag, och la mig raklång i vattnet, liksom vred i luften och hamnade med ansiktet neråt!
Mitt huvud missade precis ett vasst hörn av en marmor sten, fontänen är inte djup och jag lyckades vända ansiktet uppåt.
Folk kom springandes från alla håll, min assistent fiskade upp snabbt som fan!
De såg rädda ut folket och det förstår jag. Så bara för att lugna dem, sa jag snabbt:
”DET DÄR KALLAR JAG FÖR ENTRÉ!”. Då trodde några stycken att jag var i chock och ville kalla på ambulans.

Jag frågade min assistent om jag blödde nånstans, han svarade nej.
Men sa att jag hade ett svullet öga. Coolt sa jag, nu kör vi!
Jag gjorde mitt tal, det gick bra och jag var nöjd! Det var min debut på den politiska arenan det!
Vad gör man inte för att få ut vår politik! Ingen ska säga att jag inte offrar mig för den!
Efteråt fick jag höra att fontänen på Partille torg i folkmun kallas för pissrännan!
Det kanske var därför jag tyckte att vattnet var så varmt?!

1998. Elva år innan fontän händelsen. Då Livets Ord kallat mig  för syndare.
För vilken gång i ordningen vet jag inte. Ringde jag Malin Berghagen.
Jag kände mig arg. ledsen, upprörd och kränkt! Som vanligt med andra ord!
Det telefonsamtalet slutade med att jag skrev en låt till henne!
Tillsammans med Lasse Tennander. Den kommer att finnas med på mitt nästa album!
Jag avslutar detta långa blogginlägg med texten till låten!

Från en ängel                                                                                     

(Efter Malin Berghagens tes om huruvida folk med funktionshinder är gamla själar eller änglar…)

 

Hon säger:

- Sommarn är här idag,

och du är en urgammal själ.

Eller kanske är du en ängel,

som bara vill oss andra väl.

 

Mitt hjärta blir stumt av förvåning,

jag har aldrig hört maken till tal.

Jag är bara här till beskådning,

min visdom är liten och skral.

 

Om alla tänkte som hon,

behövdes ingen byråkrati.

Inga terapeuter

och jag vore mera fri!

 

Om alla tänkte som hon,

då fanns inga fördomar kvar.

Inga demoner att slåss emot,

Idag och i alla dar.

 

Men dit är långt än vännen,

se här, ta emot min hommage.

Vi ser hur dom tre vise männen,

tänker om med en plågad grimas.

 

Hon säger:

- Sommarn är här idag,

och du är en urgammal själ.

Eller kanske är du en ängel,

Som bara vill oss andra väl.

 

 

 

 

Text: Jesper Odelberg Musik: Lasse Tennander

Må väl där ute!
Bästa Hälsningar
Jesper Odelberg

EU-Konferensen förra  helgen var lyckad på alla sätt och vis! Jag är väldigt glad att jag var med!
Eftersom jag inte var ombud kunde jag inte lägga mig i debatten på samma sätt, vilket är som det ska.
Om jag hade varit ombud hade jag inte kommit upp på scen. Dåligt av Folkets hus i Göteborg.
Jag hörde däremot det mesta av debatten. Och jag konstaterade att vi har väldigt mycket
kloka människor i vårt parti. Men vad jag fastnade för frågan om utträde ur EU eller att vara kvar. Att vara eller inte vara
det är frågan. Även om det inte var det vi egentligen skulle debattera, utan det var EU-krisen.
Jag tycker att EU-frågor kan bli ganska osexiga.
Men faktum är att jag tycker att vi ska ha kvar utträdeskravet i vårt partiprogram. Målet måste
vara utträde tycker jag. Men det vore naivt att tro att vi som första land kan gå ur EU och tro
att det inte kan få konsekvenser. Och i värsta fall repressalier. Vi kommer vara granne med EU.
Vi kommer fortfarande vara beroende av EU. Vi kommer fortfarande påverkas av euron.
Man kan inte bortse ifrån att ett utträde kan påverka relationerna mellan Sverige och EU på ett negativt sätt.
Det som främst debatterades på konferensen var alla de européer som drabbas av Eurokrisen (arbetare,
arbetslösa, kvinnor och inte minst funktionshindrade). Det debatterades om strategier för att hjälpa dem.
Går vi ur EU nu, så lämnar vi dessa människor i sticket. Tror det är bättre att vara solidariska med de drabbade.
Om och när vi ska lämna EU, då måste vi ha alternativen klara innan. Det vill säga, knyta starka band med
arbetarrörelser, vänsterrörelser, feministiska rörelser, handikapprörelser, o.s.v. Vi måste på ett eller annat
sätt jobba för ett mer demokratiskt, ett mer socialistiskt och mindre kapitalistiskt EU! Vi löser inte problemen med EU genom
att bara gå ur just nu!

 

Bästa Hälsningar
Jesper Odelberg