Jag har ibland sett honom som en av oss funkisar.
Och hoppats att han ska inse att det faktiskt drabbar honom också.
Men han struntar i det för att han har råd! Istället förråder han hela funkisrörelsen.
Som den överlöpare jag tycker att han är. Det gör mig riktigt ledsen!

När Statsministern, jag tror det var vintras. Går ut i SvD och säger att:
”Tillgänglighet för alla är en utopi. Men jag kan förstå det känslomässigt.”
Blir jag inte förvånad det minsta. För han är inte drabbad. Men en sak förbryllar Herr Statsminister.
När började man se på mänskliga rättigheter som känslomässiga?
Jag blir inte heller förvånad när Hälsominister Maria Larsson pratar omvårdnad istället för frihet.

David Lega har ofta reagerat på varför jag är så arg.
Det kan jag svara på. För att den grupp David Lega och jag tillhör är förtryckt! Därför är jag arg ofta.
David Lega har också ofta sagt att jag är en ögontjänare, för att jag ibland bärs upp på scener
och tackar dem som har gjort det på Facebook efteråt.
Ja, jag hatar att bli buren upp på scen. Jag hatar det varje gång. Men det är mitt jobb.

Jag har inga som helst bidrag David Lega. Inte heller en politikerlön.
Heller ingen insatslägenhet som trygghet. Jag är inte gruppledare för
Vänsterpartiet i Göteborg. Jag är inte andra vice ordförande i mitt parti.
Det är David Lega i sitt. Jag bestämmer inte över mitt jobb. Det gör publiken.
Men det är det enda jag kan säga att jag på riktigt behärskar.

David Lega och jag utgör ingen norm för människor med funktionsnedsättningar. Tvärtom!
Vi är två lyckligt lottade undantag, visst har vi fått kämpa ännu mer och hårdare än alla andra.
Men vi har fått vår arena, många i vår situation har inte det.
Men om otillgänglighet klassas som diskriminering enligt lag så kan fler få den möjligheten i slutändan.

Jag undrar. Vad tycker David Lega om Rosa Parks kamp? Eller gayrörelsens kamp?
Rosa Parks. Medborgarrättskämpen som den 1 december 1955 vägrade resa sig för en vit man på bussen. Trots att busschauffören sa till henne att göra det. Och trots att lagen då förskrev svarta att göra det. 1979 fick gayrörelsen politikerna att inte längre klassa homosexualitet som en sjukdom.
Dessa kamper respekterar David Lega, det vet jag. Och det är bra!

Men Tillgänglighetskampen, för det är det. Det är en kamp! Det är en kamp för mänskliga rättigheter
den också. Och det begriper fan ta mig en pärlhöna! Men inte David Lega! Eller Maria Larsson, för den delen! Den kampen känns det som om David Lega spottar på. Han kallar oss som kämpar för den för ”Tillgänglighets-Fascister”, det är inte okej! För då spottar man! Och sedan tål han inte att vi torkar av oss på honom.

Nu önskar jag av hela mitt hjärta, att Stefan Löfven, Carin Jämtin, Veronica Palm och resten av Socialdemokratin
tar sitt ansvar och går med Funkisrörelsen och Vänsterpartiet i kampen för ett samhälle där alla får plats. Ingen är fri! Förrän alla är fria!

Jesper Odelberg Påskhelgen 2012.

Den 16 mars 2012 dog Erik Ljungberg på sitt jobb.
Den 12e mars hade jag galapremiär på Kvarteret Skatan. Hade precis fått ett telefonsamtal
från Kicki Hultin på Västnytt. Hon ville göra ett reportage om fusket inom assistans, jag tror
det skulle handla om att det inte var så utbrett som folk tror. Hon var förbannad och ville
uppmärksamma detta. Hon frågade då mig om jag visste nån bra som hade koll på assistans-
handläggning etc. Jag sa att jag själv inte hade koll, men att jag visste en annan kille som är
skitbra på sådant där. Han heter Erik Ljungberg! Så jag satte dessa två bra människor i kontakt
med varandra. Och jag ringde Erik och sa: ”Erik, jag har ett TV-gig åt dig om du vill ha. För jag
vill inte ta det. Dessutom tycker jag att det är viktigt att flera bra människor med funktionshinder
får ljus på sig i viktiga frågor.” Han tackade ja, och den 16 mars, samma dag som han dog, fick jag det här på Twitter 07:27:

”@OdebergJesper Hallå Oodle-schnoodle! Glömde berätta att jag träffar Kicki Hultin idag. Vi får se hur det går…!”

Och 11:49 fick jag ett till:

”Nu är det klart @OdelbergJesper! Hes, snuvig och basröst. Verkar ju funka tablåmässigt. Västnytt vill ju gärna vara lite mer som TV4.”

Det är inte konstigt att man blir bitter och ledsen. I hela mitt liv har jag haft vänner som har dött av den sjukdom Erik hade.
Erik var en kämpe. Han kämpade för rätten att få åka spårvagn. Det kan tyckas som en självklarhet, men är inte det. Jag minns
när vi var ute och klistrade upp klistermärken med överkryssade rullstolssymboler på med texten ”Här kommer inte alla in”
på spårvagnarna. Det slutade med att vi fyra rullstolsburna, med assistenter, skuggades av Spårvägens trafikbilar. Över
hela jävla stan! Jag kommer alltid att beundra vad Erik Ljungberg har gjort för människor med funktionshinder. Och jag
tänker fortsätta hans kamp. Men det viktiga är då att det inte bara är vi som sitter i rullstolar som tar den kampen. Inte heller bara
anhöriga till folk som sitter i rullstolar eller har andra funktionshinder. För detta är en kamp som alla ska ta. För funktionshinder
kan drabba vem som helst, var som helst och när som helst. Det skiljer bara en sekund och en millimeter mellan oss funktionshindrade
och alla andra.  Muskeldystrofi är en djävulsk sjukdom som jag är jävligt trött på! Och som borde forskas på mer. Jag har känt 20
till 30 personer med den sjukdomen som inte lever idag. Och det är ett lika hårt slag varje gång. En sak blir jag dock glad av. Att min
syster Pia Emanuelsson och Erik Ljungberg hann träffas och jobba ihop. Och hade andra planer tillsammans för ett mer jämställt och jämlikt
Göteborg och Sverige. Jag är trött på att tillhöra en förtryckt grupp i Sverige. Jag är trött på att få vara med på nåder. Jag är trött på att
få gå in bakvägar till restauranger, festlokaler och dylikt.
Jag tänker fortsätta ta den kampen tillsammans med Vänsterpartiet tills vi uppnår total jämställdhet och jämlikhet.
För ingen är fri förrän alla är fria!

Må väl! Lev väl!
Jesper Odelberg

Därför vet jag också en del om Björn. Jag vet att han bodde i Göteborg.
Jag vet att han hade hus i Italien. Jag vet att han skänkte sitt gage ibland.
Inte till välgörenhet, utan av solidaritet! Jag vet att han tyckte om mig!
Eller rättare sagt, vad jag gör. För det har hans dotter Isabelle sagt till mig en gång på Vågen.
Vi träffades där en gång Isabelle och jag, när Mikael Wiehe var där och spelade.
Och det lever jag gott på, det känns skönt att veta.

Men jag såg aldrig Björn live. Och Björn såg aldrig mig live. Det är synd.
Jag tror att vi hade tyckt om varandra, trivts ihop.
För han stod för det jag själv står för! Ingen är fri förrän alla är fria!
Och hade han levt idag och varit frisk så kunde man nog ge sig fan på, att han hade gått vid min sida.
I Marschen För Tillgänglighet! Och ropat: OTILLGÄNGLIGHET ÄR DISKRIMINERING!!!

Må väl! Lev väl!
Jesper Odelberg

När vi blev det, så började folk från alla möjliga håll ”tycka” att; det skulle väl vara smidigt
om hon kunde hoppa in som assistent då och då! Det motsatte vi oss båda två.
När jag påpekade att jag tyckte det var rent av töntigt. Ställde sig vissa oförstående.
Då fick jag ”varför inte” till svar.

Jag försökte då komma med argument som:
Hon har redan ett jobb, hon är mamma och hon är min flickvän! INTE MIN P.A!
De blev ännu mer oförstående.
Jaha, tänkte jag. Jag måste vara övertydlig i mina argument.
Så jag sa, för att de skulle förstå:

1. Jag har nolltolerans när det gäller alkohol och mina personlig assistenter.
Eftersom jag har råkat ut för assistenter som har varit fulla på jobbet.
Om min flickvän och jag vill öppna en flaska vin en kväll, så kan vi inte det.
Eftersom hon skulle ”jobba” som min P.A.

2. Har man en partner så har man troligtvis ett sexliv,
man behöver inte ha det, men troligen.
Om då mitt X hade varit min personliga assistent i det läget.
Och det var då jag sa:
Jag brukar inte ligga med folk som har betalt under tiden.
Då först förstod de vad jag menade.
Hoppas ni gör det också.

Jag vill börja med att säga: Att det var synd att Kulturministern inte var där och satt i salongen
och fick känna på lite mänsklig värme för en gångs skull!
För det hade varit bra! Och det hade varit skönt!
För en scenarbetande kulturarbetare att veta att det i alla fall hade suttit en i publiken som på riktigt värnar kulturen!
Kulturministern kanske inte vet vem jag är?
Det är inget jag tar för givet. Men jag kan ju tala om det för dig.
Jag heter Jesper Odelberg och är komiker! Bland annat!
Kulturministern bör också känna till, att jag till vardags är socialist!

I snart 20 år har jag verkat inom detta yrke.
Så jag kan med fog och utan att jag känner att jag överdriver.
Kalla mig för kulturarbetare! Ibland underhållande! Men inte alltid!
All den kunskap och den erfarenhet jag behöver för att klara av mitt jobb.
Har jag fått på TEATERN! Skådespelare! Regissörer! Dramaturger!
Dramatiker! Teatermusiker! Ljussättare! Ljudtekniker! Scentekniker! Och figuranter! Har gett mig denna kunskap.
Och för det är jag dem evigt tacksam!

10 februari 1994 fick jag ett jobb, på Backa Teater i Göteborg.
Den dåvarande konstnärliga ledaren på teatern. Eva Bergman.
Fick frågan av mina dåvarande handläggare på AMI:
”Om vi ska vara riktigt ärliga? Är Jesper Odelberg egentligen inte i vägen på den här teatern?”
Och Eva Bergman svarade:
”Nej! Jesper Odelberg är en tillgång för denna teater!
BACKA TEATER är möjligheternas hus. Det är bara att bjuda upp!”
Och tänk Kulturministern, det gjorde jag!
Och jag tänker inte sluta dansa heller!
En sak till vill jag att Sveriges kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth ska veta!
Det var alltså kulturen som blev min räddning! Inte underhållningen!

Jag tänker nämligen till en början av detta blogginlägg nämna två personer som betyder mycket för mig,
det kommer säkert att nämnas fler personer längre ner i denna text som är viktiga för mig också.
Men jag tänker först och främst på två personer.

Den ena personen heter Malin Berghagen. Den andra heter Kalle Larsson.
Två helt olika människor, men det gör ingenting, för jag gillar olika.
Det står till och med på slaget på en av mina kavajer.

Nå! Vad har då dessa två personer då gemensamt? Kan man undra.
Jo. JÄMSTÄLLDHET! JÄMLIKHET! SOLIDARITET! Så slitna ord, men ändå så vackra!
Plus att de har en länk emellan sig som de antagligen inte vet om. Nämligen Jesper Odelberg.
Alltså. En länk mellan kulturen och politiken!

Jag vet att vissa som läser detta inlägg kanske kommer att tycka att jag är en skrytmåns
och en name dropper. Men det viktiga är inte att det är just Malin Berghagen och Kalle Larsson!
Det viktiga är att det finns såna människor!

Det finns en person till som jag vill nämna i detta inlägg. Hon heter Veronica Ekström!
Hon är min partikamrat och numera vän. Trots att vi aldrig har träffats live, utan bara genom Facebook.
Veronica är dessutom ingen offentlig person, vad jag vet, så henne börjar jag med.

”Man blir glad av Veronica Ekström!” var det nån som sa till mig.
Och jag är böjd att hålla med personen i fråga i det här fallet också.
Vi har säkert olika skäl, mitt skäl till att hon har gjort mig glad för alltid är
att hon en gång skrev på sin Facebook:

”Är du klar över att barn med ett funktionshinder
inte har en sjukdom? Att barn med funktionshinder inte letar efter en
kur, utan att du och jag accepterar dom som dom är?”
Betänk det! Medborgare! Betänk det!

Jag vet inte vad Veronica Ekström har för anknytning till folk med funktionshinder.
Ingen aning faktiskt, men om hon nu inte skulle ha det. Då ni!
Då är hon en tänkande, inkännande och empatisk människa, som släpper in.
Jag kan säga att, mig har hon redan släppt in för gått, hoppas jag!
Har hon anknytning? Ja då är det bara att gratulera handikapprörelsen!

Kalle Larsson är också en vän och partikamrat, fast honom har jag träffat.
Vi är också sammanlänkade på nåt vis.
Min syster Pia Emanuelsson och Kalle var aktiva i högskolevänstern ihop.
Det fick jag veta för bara nåt år sen eller så, men blev inte särdeles förvånad.

Jag har också jobbat ihop med Kalle, det hoppas jag få göra igen.
Men då utan några som helst fontäner i närheten av mig!
2009 i EU-valets valrörelse, jag skulle tala politik på mitt allra första torgmöte
för Vänsterpartiet på Partille torg. Tillsammans med, i mina kretsar, den legendariske Kalle Larsson!

Jag var laddad! Min rullstol var jävligt laddad! För den gick fort, väldigt fort!
Mitt på Partille torg, har någon elak monterat en jävla vattenspegel, en fontän.
Med kanter som är högre än vad man tror. Där kom jag körandes. Och jag hade bråttom!
För det var min tur att tala, jag såg inte den jävla vattenspegeln! Det tog tvärstopp!

I en båge for jag, och la mig raklång i vattnet, liksom vred i luften och hamnade med ansiktet neråt!
Mitt huvud missade precis ett vasst hörn av en marmor sten, fontänen är inte djup och jag lyckades vända ansiktet uppåt.
Folk kom springandes från alla håll, min assistent fiskade upp snabbt som fan!
De såg rädda ut folket och det förstår jag. Så bara för att lugna dem, sa jag snabbt:
”DET DÄR KALLAR JAG FÖR ENTRÉ!”. Då trodde några stycken att jag var i chock och ville kalla på ambulans.

Jag frågade min assistent om jag blödde nånstans, han svarade nej.
Men sa att jag hade ett svullet öga. Coolt sa jag, nu kör vi!
Jag gjorde mitt tal, det gick bra och jag var nöjd! Det var min debut på den politiska arenan det!
Vad gör man inte för att få ut vår politik! Ingen ska säga att jag inte offrar mig för den!
Efteråt fick jag höra att fontänen på Partille torg i folkmun kallas för pissrännan!
Det kanske var därför jag tyckte att vattnet var så varmt?!

1998. Elva år innan fontän händelsen. Då Livets Ord kallat mig  för syndare.
För vilken gång i ordningen vet jag inte. Ringde jag Malin Berghagen.
Jag kände mig arg. ledsen, upprörd och kränkt! Som vanligt med andra ord!
Det telefonsamtalet slutade med att jag skrev en låt till henne!
Tillsammans med Lasse Tennander. Den kommer att finnas med på mitt nästa album!
Jag avslutar detta långa blogginlägg med texten till låten!

Från en ängel                                                                                     

(Efter Malin Berghagens tes om huruvida folk med funktionshinder är gamla själar eller änglar…)

Hon säger:

- Sommarn är här idag,

och du är en urgammal själ.

Eller kanske är du en ängel,

som bara vill oss andra väl.

Mitt hjärta blir stumt av förvåning,

jag har aldrig hört maken till tal.

Jag är bara här till beskådning,

min visdom är liten och skral.

Om alla tänkte som hon,

behövdes ingen byråkrati.

Inga terapeuter

och jag vore mera fri!

Om alla tänkte som hon,

då fanns inga fördomar kvar.

Inga demoner att slåss emot,

Idag och i alla dar.

Men dit är långt än vännen,

se här, ta emot min hommage.

Vi ser hur dom tre vise männen,

tänker om med en plågad grimas.

Hon säger:

- Sommarn är här idag,

och du är en urgammal själ.

Eller kanske är du en ängel,

Som bara vill oss andra väl.

Text: Jesper Odelberg Musik: Lasse Tennander

Må väl där ute!
Bästa Hälsningar
Jesper Odelberg

© Jesper Odelberg

Bästa Hälsningar
Jesper Odelberg