Den 16 februari för femton år sedan dog Björn Afzelius och det sörjer jag.
Nej,  jag kände inte honom. Aldrig träffat honom, det är kanske just därför.
Just därför sörjer jag kanske, för jag borde ha träffat honom. Vi borde ha träffats helt enkelt!
För vi umgicks i samma kretsar. Nästan alla mina kollegor har någon sorts anknytning till honom.
Därför vet jag att han var bra.

Därför vet jag också en del om Björn. Jag vet att han bodde i Göteborg.
Jag vet att han hade hus i Italien. Jag vet att han skänkte sitt gage ibland.
Inte till välgörenhet, utan av solidaritet! Jag vet att han tyckte om mig!
Eller rättare sagt, vad jag gör. För det har hans dotter Isabelle sagt till mig en gång på Vågen.
Vi träffades där en gång Isabelle och jag, när Mikael Wiehe var där och spelade.
Och det lever jag gott på, det känns skönt att veta.

Men jag såg aldrig Björn live. Och Björn såg aldrig mig live. Det är synd.
Jag tror att vi hade tyckt om varandra, trivts ihop.
För han stod för det jag själv står för! Ingen är fri förrän alla är fria!
Och hade han levt idag och varit frisk så kunde man nog ge sig fan på, att han hade gått vid min sida.
I Marschen För Tillgänglighet! Och ropat: OTILLGÄNGLIGHET ÄR DISKRIMINERING!!!

Må väl! Lev väl!
Jesper Odelberg

Jag vet inte vad ni tycker eller känner, men jag tycker att SD är läskiga på riktigt.
Det blir bara läskigare och läskigare också.
Innan valet 2010 gick SD:s partisekreterare Björn Söder ut och sa följande:
”Om vi i SD får mer makt! Så skulle hela Sverige bli som i Astrid Lindgrens värld!”
Och det kan man ju tycka verka vara harmoniskt, en gemytlig idyll och pittoreskt.
Eller hur? Va. Men jag säger bara:
Hujedamej!
Betänk detta ett ögonblick, gott folk.
Om hela Sverige skulle bli som i Astrid Lindgrens värld.
Det första som skulle hända då, vet ni vad det är?!
Hela jävla Sverige skulle börja krylla av fattighus med fattigjon!
Alla skulle bli tvungna att prata småländska, dubbad!
Om hela Sverige skulle bli som i Astrid Lindgrens värld.
Så skulle små pojkar helt plötsligt börja gå på luffen utan vidare, med vilken lodis som helst!
Flyktingar skulle ju självklart inte kunna komma hit.
Men vem som helst av oss svenskar, skulle kunna åka och bli kung på en söderhavs ö!
Vad är det för jävla kurrikurridutt-politik?!
Den enda som skulle komma undan är väl Åke Kato, han skulle väl bli adlad på kuppen!
Vård, omsorg och skola finns inte. För ingen betalar skatt.
För alla har nämligen varsin kappsäck full med guldpengar hemma!
Om hela Sverige skulle bli som i Astrid Lindgrens värld.
Så skulle ta mig fan alla muslimer i detta land bli brända av eld!
Från en stor jävla drake i papier-maché!
Om hela Sverige skulle bli som i Astrid Lindgrens värld.
Och vet ni hur alla kommer och hälsa på varann?
ALL MAKT ÅT JIMMIE ÅKESSON VÅR BEFRIARE!!!
Men låt mig vara helt ärlig nu, Herr Söder.
Det finns inga Sverigedemokrater i Astrid Lindgrens värld!

Gårdagens statusuppdateringar på både min Twitter och Facebook,
kom sig av att jag satt o tänkte på mitt X. Vilket inte är så konstigt att jag gör ibland
eftersom vi var ihop i fem och halvt år.

När vi blev det, så började folk från alla möjliga håll ”tycka” att; det skulle väl vara smidigt
om hon kunde hoppa in som assistent då och då! Det motsatte vi oss båda två.
När jag påpekade att jag tyckte det var rent av töntigt. Ställde sig vissa oförstående.
Då fick jag ”varför inte” till svar.

Jag försökte då komma med argument som:
Hon har redan ett jobb, hon är mamma och hon är min flickvän! INTE MIN P.A!
De blev ännu mer oförstående.
Jaha, tänkte jag. Jag måste vara övertydlig i mina argument.
Så jag sa, för att de skulle förstå:

1. Jag har nolltolerans när det gäller alkohol och mina personlig assistenter.
Eftersom jag har råkat ut för assistenter som har varit fulla på jobbet.
Om min flickvän och jag vill öppna en flaska vin en kväll, så kan vi inte det.
Eftersom hon skulle ”jobba” som min P.A.

2. Har man en partner så har man troligtvis ett sexliv,
man behöver inte ha det, men troligen.
Om då mitt X hade varit min personliga assistent i det läget.
Och det var då jag sa:
Jag brukar inte ligga med folk som har betalt under tiden.
Då först förstod de vad jag menade.
Hoppas ni gör det också.

2012 kunde inte börjat bättre! Kongressen var strålande! Det var kul att träffa så många partikamrater på en gång!
Kongressen lade fast bra vänster politik! Vi fick en ny partiordförande i Jonas Sjöstedt! Som för övrigt, måste jag tillägga,
var strålande i partiledardebatten igår! Det är en fröjd att vara socialist och feminist just nu! Pröva får ni se!
Bättre presidium än det vi hade går nog inte att uppbringa. På Lars Ohlys inledningstal grät jag. Det gjorde jag också
när Alice Åström var med på länk! Jag har också fått en ny idol, nämligen Ulla Hoffman! Ity hon slängde ut SVT:s
politiske reporter Mats Knutsson ur kongresshallen i sändning för att han pratade för högt.
Lars Ohly gjorde en lysande standupdebut på kongressfesten. Långt mycket bättre än min debut 1992!
Så svensk standups framtid är nu räddad här med! Jag gick också upp, men inte för att ställa skåp.
Utan jag blev sugen när jag såg Lasse. Och det var skönt för att visa det parti som jag tycker så mycket om
och som jag är så stolt över att tillhöra! Vad jag faktiskt kan och är duktig på!
Och nej! Jag blev INTE besviken att jag inte blev invald i PS!
Man kan nämligen prata politik på olika sätt! Och det tänker jag fortsätta med!

Det kan anses underligt att jag som sista blogginlägg för året, väljer att tillägna det Sveriges kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth.
Den 12 december 2011 uppträdde Thomas Darelid och jag, på Stockholms Stads Teaters stora scen. Full salong! Häftig känsla!
Publiken bestod av Stockholms Stads Kulturförvaltning och Botkyrkas Kulturförvaltning. Således ett viktigt gig för oss att göra
Sveriges kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth ansvarig minister, var naturligtvis inbjuden, men inte närvarande.
Nu Lena Adelsohn Liljeroth, så hoppas jag att du läser detta inlägg istället.

Jag vill börja med att säga: Att det var synd att Kulturministern inte var där och satt i salongen
och fick känna på lite mänsklig värme för en gångs skull!
För det hade varit bra! Och det hade varit skönt!
För en scenarbetande kulturarbetare att veta att det i alla fall hade suttit en i publiken som på riktigt värnar kulturen!
Kulturministern kanske inte vet vem jag är?
Det är inget jag tar för givet. Men jag kan ju tala om det för dig.
Jag heter Jesper Odelberg och är komiker! Bland annat!
Kulturministern bör också känna till, att jag till vardags är socialist!

I snart 20 år har jag verkat inom detta yrke.
Så jag kan med fog och utan att jag känner att jag överdriver.
Kalla mig för kulturarbetare! Ibland underhållande! Men inte alltid!
All den kunskap och den erfarenhet jag behöver för att klara av mitt jobb.
Har jag fått på TEATERN! Skådespelare! Regissörer! Dramaturger!
Dramatiker! Teatermusiker! Ljussättare! Ljudtekniker! Scentekniker! Och figuranter! Har gett mig denna kunskap.
Och för det är jag dem evigt tacksam!

10 februari 1994 fick jag ett jobb, på Backa Teater i Göteborg.
Den dåvarande konstnärliga ledaren på teatern. Eva Bergman.
Fick frågan av mina dåvarande handläggare på AMI:
”Om vi ska vara riktigt ärliga? Är Jesper Odelberg egentligen inte i vägen på den här teatern?”
Och Eva Bergman svarade:
”Nej! Jesper Odelberg är en tillgång för denna teater!
BACKA TEATER är möjligheternas hus. Det är bara att bjuda upp!”
Och tänk Kulturministern, det gjorde jag!
Och jag tänker inte sluta dansa heller!
En sak till vill jag att Sveriges kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth ska veta!
Det var alltså kulturen som blev min räddning! Inte underhållningen!